Järnjoner transporteras i plasma bundna till transferrin. Varje transferrinmolekyl kan binda två järnjoner (Fe3+) och transferrinkoncentrationen avgör hur mycket järn som kan bindas. Affiniteten mellan järnjoner och transferrin är mycket stark, varför fria järnjoner, vilka är toxiska, praktiskt taget inte förekommer i plasma. Med P/S-Järn menas det förekommande transferrinbundna järnet i serum/plasma.
Den aktuella järnnivån är resultatet av den hastighet med vilken järnet tas upp och den hastighet med vilken det avges i plasma. Vid normal erytropoes omsätts hela plasmapoolen järn 8–10 gånger per dygn. Detta innebär att järnet snabbt kan förändras redan vid smärre förskjutningar av hastigheten i bildningen respektive destruktion av erytrocyter. Järnvärdena återspeglar främst relationen mellan hastigheterna för syntes och destruktion av röda blodkroppar och ger ett kvantitativt uttryck för om hastigheten för nybildningen är högre eller lägre än för destruktionen. Järnets dygnsvariation är lägre på eftermiddagen.
Järnnivån stiger då syntesen av hemoglobin är mindre än nedbrytning, då järndepåerna är abnormt stora och vid akut, utbredd leverskada. Järnnivån faller vid akuta-subakuta inflammatoriska processer och vid järnbrist.
Bestämning av järn- och transferrinhalten bör göras rutinmässigt vid utredningen av anemi samt vid misstanke på järnbrist (utan anemi) respektive hemokromatos. Bestämning av järnmättnad (transferrinmättnad) är främst indicerat vid utredning av sjukdomstillstånd som kan vara associerade med järnbrist eller järnöverskott.
Järnnivån saknar intresse vid febrila tillstånd och andra åkommor med inflammatorisk reaktion, eftersom den då alltid är låg/mycket låg utan att järnbrist behöver föreligga.
Parenteral tillförsel av kolloidala järnpreparat ger kraftigt förhöjda järnvärden under 4–6 veckor efter injektionen. Järntillförsel peroralt ena dagen påverkar däremot inte järnnivåer andra dagen.
.jpg)